Kan artificiell intelligens förhindra självmord?

När jag går till jobbet möter jag alltid underbara människor och ibland människor som mår väldigt dåligt. Privata klienter kanske plågas av ångest, sorg, depression eller relationsproblem och behöver hjälp att bringa ordning i tankar och känslor. Patienter inom psykiatrin brottas med samma frågeställningar som alla andra, men utöver det har de en hjärna som slänger ut väghinder när de försöker navigera genom livet. De har diagnoser som bipolär, psykos, schizofreni, personlighetsstörningar och depressioner. Inte sällan har de tankar på att ta livet av sig, eller så har de redan försökt en eller flera gånger. Och vi, alla vi som på olika sätt som jobbar med mental ohälsa inom vården, ska nu försöka avgöra hur stor risken är att de kommer försöka ta sitt liv. Det finns faktorer som talar för eller emot, till exempel om de har ett aktivt missbruk, om de har en fungerande och stödjande social struktur runtomkring sig, om de har ett jobb, vilket kön de har. Och så frågar vi. Om man funderat på suicid, om man har aktiva planer på det just nu, hur man känner inför tanken på döden. Personens egen utsago väger tungt, ändå visar forskning att nästan 80 % av dem som tar livet av sig vid sin sista kontakt med vården förnekat tankar på självmord (Just et al., 2017). Med största sannolikhet talar personen sanning utifrån de medvetna tankar och känslor man har just i ögonblicket. Med största sannolikhet är så många faktorer i omlopp när en människa befinner sig i en såpass stark känslomässig kris att den kan leda till självmord att vi inte har ett enkelt svar på hur det kommer att gå. Jag vet inte, men faktum är att idag finns inget blodprov, ingen röntgen eller något annat kliniskt instrument som kan ge ett exakt svar. Vi har observationer, historik, erfarenhet och patientens egna ord att gå på. Och vi behöver något mer!

I en studie som nyligen publicerades ville psykologiprofessorn Marcel Just och hans kollegor undersöka hur biologiska markörer av förändrade konceptuella representationer i hjärnan kan förbättra tillförlitligheten i kliniska riskbedömningar av självmordsbenägenhet. I artikeln ”Machine learning of neural representations of suicide and emotion concepts identifies suicidal youth” ställde forskarna ett antal intressanta och viktiga frågor. De sökte svar på:

  • Skiljer sig experimentgruppen från kontrollgruppen ifråga om neurala representationer av koncept relaterade till död och suicid såpass att en dator konsekvent kan upptäcka skillnaderna via hjärnavbildning?

  • Kan en maskininlärnings-modell upptäcka skillnad mellan personer som har försökt begå självmord och de som inte har försökt?

  • Finns det emotionella signaturer så att en dator kan avgöra om en person tillhör en grupp som aktivt tänker på suicid eller ej?

Forskarna använde fMRI (funktionell magnetkameraröntgen) för att analysera hjärnaktiviteten i relation till trettio olika koncept kopplade till tankar på självmord. De såg till exempel att hos en person som tidigare försökt begå självmord och nu tänkte på det igen var döden signifikant associerat med lägre nivåer av sorg än hos dem som funderade på självmord, men aldrig tidigare gjort ett aktivt försök. De skriver ”den här studien visar en biologisk, neurokognitiv basis för förändrade konceptuella representationer hos personer med tankar på självmord” och man menar att det möjliggör en träffsäker klassificering i olika riskkategorier. Detta är endast en studie och det behövs många fler, men den pekar på  relevanta områden där vi människor behöver och nu verkar kunna få assistans av AI och algoritmer.

Ett annat försök att förhindra självmord genom att använda ny teknik och artificiell intelligens har gjorts i USA av Crisis Text Line. Det är en organisation som liknar svenska Självmordslinjen, där volontärer svarar på samtal eller, som i det amerikanska fallet, på sms. Båda dessa organisationer erbjuder akut mänsklig kontakt för den som mår dåligt och befinner sig i kris. Här har man använt AI för att förkorta svarstiderna på ett dramatiskt sätt för den som bedöms vara i akut behov av hjälp, från 120 sekunder till 39 sekunder. Man fann att det var 16 gånger vanligare att en person som löpte hög risk att begå självmord skickade meddelanden med ordet ”ibuprofen”, smärtstillande piller, än att man skrev ”självmord” rakt ut. Så med hjälp av AI prioriteras dessa meddelanden och personen skickas till toppen av väntelistan. Några sekunder som kan göra skillnad för en person i desperat nöd.

Vi människor är irrationella, emotionella och ganska sköra varelser ibland. Att ta hjälp av en algoritm för att täcka upp för våra svagheter är inte bara klokt - det är kanske helt nödvändigt? 

 

 

 

Källor:

Just, M.A., Pan, L., Charkassky, V. L., McMakin, D., L, Cha, C., Nock, M. K. & Brent, D. (2017). Machine learning of neural representations of suicide and emotion concepts identifies suicidal youth. Nature Human Behavior, October 30. 

Can artificial intelligence predict suicide?”, av Grant H. Brenner, Psychology Today

” Nonprofits, not Silicon Valley startups, are creating AI apps for the greater good”, av Shannon Farley, Recode

Sök och du skall bli belönad

Det var under en resa till London jag hörde det, radioprogrammet med tre distinkta äldre herrar som talade om sina hobbies, sina liv och sin gemenskap. De hade så roligt! Flera gånger om året träffades de - IRL såklart, inget slår ett möte face to face efter man fyllt 70.. - och diskuterade lösningen på ett till synes hopplöst teorem. En gåta några av världens skarpaste hjärnor ägnat många år till att försöka lösa, men som fortfarande gäckade alla och fortsatte leva upp till myten som omöjligt. Herrarna i fråga fnissade uppspelt över utmaningen. Tack och lov att det var så svårt, herregud (ja, en av dem var ärkebiskop) vad tråkigt om det bara hade krävts lite extraordinär intelligens och några år för att lösa problemet, hjälp så tomt och innehållslöst livet skulle bli om de inte hade druckit gin och grottat ner sig i formler och ekvationer utan något hopp om att uppnå resultat… Eller, kanske drack dom inte gin, det hittade jag på, det kanske var dumt? Dom åt äggsmörgåsar och drack thé? I alla fall, poängen är denna, den som följer av svaret de gav intervjuaren när han frågade vad de skulle göra om de nu mot all förmodan skulle lyckas lösa teoremet.

Tystnad.

Fniss.

”Enkelt. Vi skulle hitta ett nytt problem att lösa!”

Och så funkar vi människor, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vi älskar sökandet! Vi älskar att inte vara ”i mål”, utan att ständigt ha en riktning och något vi värderar högt att sträva mot. Och när jag säger ”vi” då menar jag vår hjärna. För i hjärnan aktiveras det vi vant oss vid att läsa om som vårt belöningssystem, signalsubstansen dopamin, när vi kämpar för att lösa en uppgift, för att nå ett mål. Forskaren Jaak Panskepp berättar i sin bok ”Affective Neuroscience” om hur råttor, när de ges möjligheten, ger sig själva elchocker upprepade gånger. Han noterar att de små liven inte verkar tycka det är roligt med elektrisk stimulans, de ser snarare ganska stressade ut, men fortsätter ändå ge sig själva stötar.

Hans hypotes är att djuren inte drivs av belöning i det här läget - tidigare har man tänkt att detta stimuli uppfattas som en belöning, därför fortsätter vi med våra beteenden, trots att de ibland till och med gör ont - utan att det är själva sökandet, aktiviteten, som är drivkraften bakom beteendet. Vi söker någonting och i en passiv, innehållslös miljö blir en spak att trycka ner med tassen en utmaning omöjlig att motstå. För att få aktivera sitt sökbeteende är man villig att ta några stötar.

”Av de sju basinstinkterna i den mänskliga hjärnan - ilska, rädsla, panik/sorg, omvårdnad (modersinstinkt), lust, lek och sökande - är sökandet den viktigaste. Alla däggdjur har det här söksystemet och dopamin utsöndras när vi utforskar omgivningen och därmed får ny information som är vital för överlevnad”, säger Panskepp i boken.

I vår moderna tid där världen förändras konstant, där den digitala utvecklingen styr oss snarare än att vi styr den och där information forsar emot oss dygnet runt, är det lätt att bli överväldigad. Lite ängslig, passiv och försiktig med att testa nya saker. Det var bättre förr. Eller? Nej, det var sällan bättre förr, det var bara något vi känner igen och därför känns det tryggt. När allt det nya gör oss till bakåtsträvare kan det vara läge att minnas att vi är naturliga utvecklare! Konstnärer och forskare! Vi söker, letar samband, sätter den nya kunskapen i ett sammanhang där den får ett emotionellt värde för oss, tar oss vidare. För inte är konstnären nöjd när en tavla är klar - det finns ju fler att måla! Inte är musikern redo att slå sig till ro för att en låt blev en liten hit - det finns ju nya uttryck att utforska! Inte är forskaren nöjd för att en hypotes är testad och kanske visade sig hålla - det är ju bara grunden till fortsättningen. Till den nya hypotesen. Den nya frågan.

Världen stannar aldrig upp, det är inte meningen. Vi är designade inifrån och ut för att söka, forska, skapa och utveckla! Känner du dig överväldigad av omfattningen av förändringarna, så hitta metoder där du får en paus, till exempel genom att vara i naturen, att meditera eller att simma i havet… Men sen är det dags att återvända, fortsätta leta, fortsätta sträva. Det är då vi mår som allra bäst.

Det finns alltid ett nytt problem att lösa - lär dig älska det. Din hjärna gör det redan!

 

 

 

 

Blir jag lycklig av det här? Varför vi tror att vi vet det vi sällan vet...

Michael Plant var en arbetslös, deprimerad filosof när han hittade verktyg som hjälpte honom bli frisk och samtidigt förändrade hans sätt att fundera kring lycka och välmående. Nu doktorerar han i ämnet vid universitetet i Oxford, England, och han har en spännande mix av filosofiska tankemodeller och praktiska råd att erbjuda den som funderar över lycka. Kanske till och med är intresserad av hur man själv kan bli lite lyckligare?

Det finns några olika sätt att definiera lycka och jag rekommenderar att du läser denna text vid tillfälle, för att bli medveten om de olika tillstånden, men när jag diskuterar lycka menar jag ”psykologisk lycka”, det vill säga hur vi upplever världen och livet och hur vi känner inför det vi upplever. Det finns några nyckelfaktorer som påverkar vår lycka, eller avsaknad av den, till exempel:

Hedonisk anpassning: Den korta förklaringen av begreppet hedonisk anpassning är att vi vänjer oss. Vi vänjer oss vid det mesta, även vid så vitt skilda saker som att vara fattig och att vara rik. Trots att vi fått en enormt mycket högre levnadsstandard i västvärlden de senaste 100 åren har det inte synts i de lyckomätningar som gjorts under 60 års tid. Detta faktum är så flagrant att det till och med fått ett eget namn - the Easterlin Paradox! Vi anpassar oss snabbt till både svåra och gynnsamma omständigheter, något som gör oss till överlevare i det långa loppet, med den lilla bieffekten att det vi idag tror kommer göra oss extatiska av lycka eller utom oss av sorg inte riktigt får så stark påverkan på våra liv trots allt. Daniel Gilbert, professor i psykologi vid Harvard, säger;

Du blir lyckligare av att gifta dig - om du inte är olyckligt gift, då blir du lyckligare av att skilja dig.

 

Affective forecasting: Vi människor är sociala varelser och hjärnans defaultläge är som ett kafferep.. Vi funderar ständigt på relationer och sammanhang, hur vi passar in eller inte och hur det påverkar våra känslor och liv. Trots det är vi bevisat usla på att gissa rätt i hur vi kommer att må  och känna i framtiden! För att göra livet ännu lite mer komplicerat är vi dessutom större delen av tiden helt omedvetna om hur dåliga vi är på denna gissningslek. Snarare tvärtom, vi tror verkligen att vi kan, att vi vet något om framtiden - och så fattar vi beslut idag på den lösa och opålitliga grunden. Några rätt får vi dock, det ska erkännas. Vi har hyfsat god uppfattning om VAD vi kommer att känna när pojkvännen gör slut eller när vi får drömjobbet, men vi överskattar systematiskt hur intensiva dessa känslor kommer att kännas och hur länge de håller i sig.

People are happiest when the mind is engaged! Daniel Gilbert, författare till "Stumbling upon happiness"

Det finns några förklaringar till vår oförmåga att bedöma våra känslor, bland annat det som kallas för ”the focusing illusion”, och innebär att vi oftast fokuserar på endast en aspekt i taget. Därmed missar vi viktig information som kan nyansera betydelsen av det som händer. Att vi inte vet hur bra vi är på att anpassa oss till alla möjliga situationer och känslor kallas för ”immune neglect” och gör ju att vi tror att vi kommer känna den intensiva känsla vi föreställer oss när vi tänker på det som kanske kommer att ske hela tiden, istället för att inse att även det kommer gå över.. För att verkligen lägga krokben för oss själva är vi dessutom utrustade med ett kreativt minne. Vi förlitar oss ofta på minnen när vi ska gissa hur framtiden blir, men vet inte hur vi automatiskt selekterar bort helheten av en händelse och endast minns det som är framträdande och sticker ut, samt det som hände sist, sk duration neglect. Klassisk forskning av Daniel Kahneman har visat hur patienter föredrar ett längre, mer smärtsamt ingrepp framför ett kortare, mindre smärtsamt när skillnaden också var hur proceduren avslutades. Under det längre ingreppet vande sig patienten gradvis vid smärtan, den upplevdes alltså inte lika intensivt, och slutet gjorde inte lika ont. Därför blev patientens minne mer positivt. En annan aspekt av minnet är att vi sällan minns vad vi först gissade att vi skulle känna, så när händelsen väl inträffar förutsätter vi helt enkelt att det var exakt så vi trodde vi skulle känna! Därmed är ju saken solklar - vi hade rätt och är experter på vårt känsloliv, så vi fortsätter glatt att fatta beslut utifrån hur vi tror att vi kommer känna i framtiden, nu med extra gott självförtroende eftersom det ju blev så bra den här gången… Vi lär oss aldrig av våra misstag, eftersom vi inte ens vet om att vi gör dem.

Our external circumstances have a surprisingly limited effect because we adapt and stop paying attention to them. Michael Plant, PhD

 

Michael Plant har några konkreta råd för den som vill bli lyckligare:

  • Försök hellre förändra dina tankar och vad du fyller din tid med, än att jaga yttre bekräftelse i form av pengar och stora hus.
  • Testa gärna KBT för att skapa nya tankemönster
  • Lär dig någon meditationsteknik för att minska lidandet genom större acceptans inför dina tankar
  • Använd gärna några verktyg från den positiva psykologin, till exempel tacksamhet
  • Ta reda på vad som faktiskt gör dig lycklig genom att skriva ner dina känslor och upplevelser kring en viss situation eller person under några dagar. När du identifierat vad som känns bäst - försök göra mer av det!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Låt livet förstöra dig så du äntligen kan leva

Jag måste erkänna en sak. Så fort någon pratar om balans i livet så blir jag lite orolig. För sanningen är att jag känner jag mig väldigt obalanserad. Jag vinglar fram och tillbaka på den slaka linan vi kallar livet och undrar vem fan som ska spänna upp den? Så det slutar gunga. Så att jag kan känna stabilitet under fötterna och inte behöver fundera på hur jag ska överleva varje gång jag faller…

För faller gör jag, gång på gång. Och ingen annan fixar linan som gungar vidare, obekymrat och självklart. Du och jag vet, innerst inne, hur gärna vi än försöker inbilla oss något annat. Vi vet! Den stora hemligheten, det där att det finns inget som heter livspussel eller livsbalans. Jag tror på livsbalans lika mycket som jag tror på tomten, evig lycka eller att det går lika bra med frukt när jag är sugen på choklad. Typ noll. Det är en illusion, en idé där vi tror att vi ska kunna få allt vi vill ha; karriär, en gladiatorkropp, kärlek som är sann, djup och evig, minst tre söta barn som smakar på all mat och som ääääälskar att baka och mysa, härliga weekendresor där vi shoppar och njuter av egentid med vår partner utan att bråka. Skor. Designerskor i drivor, med skyhöga klackar vi faktiskt kan gå på. Och allt är harmoniskt, allt visas upp i sociala medier och alla bara ooooh och aaaah och like like like.

Yeah right.

Det är en illusion. En lögn. En komplott som håller dig fången, som bryter ner dig och håller dig på plats bland lagom tunga hantlar och lagom mycket svett, nymanglade lakan och chiapuddingar du fotar för Instagram. (Och sen häller ut, för vem gillar egentligen de slemmiga små fröna?) Så fort du börjar tro att du kan få allt samtidigt blir du en förlorare. Det enda sättet att få det du vill ha är att veta vad du vill ha och jag lovar dig – det är inte allt. Ingen vill ha allt, åtminstone inte samtidigt och inte lika mycket. Tror du på riktigt att du vill ha en fantastiskt passionerad kärleksrelation samtidigt som du fyller på intellektet med den senaste forskningen inom rymdteknologi, bygger muskler som är större än genomsnittets eller springer marathon, har innerliga vänskapsrelationer, välmanikyrerade naglar, satsar på din internationella superkarriär och uppfostrar massor av barn i rosa fluff och alla dom bitarna vill du ha lika mycket? Då har du fastnat med huvudet i tonårsdrömmen, hollywoodfilmen, livsstilsmagasinet eller i roséboxen. Förmodligen allt.

Du måste välja. Eftersom vi människor med lätthet avfärdar idéer som inte passar de kognitiva snedvridningar vi har om livet, vet du kanske inte ens vad du just läste. Så jag upprepar. DU. MÅSTE. VÄLJA!!! Du måste göra en lista, en klassisk topplista där du rangordnar bitarna i det pusslet som ska bli ditt liv. Och du måste vara fast besluten att aldrig bli klar med det pusslet. Upplevelser, erfarenheter och känslor flödar fram och tillbaka mellan de olika arenorna vi befinner oss på i livet och den som tänker att de går att separera bör tänka om. Det går inte. Händer något dramatiskt hemma så påverkar det dig på jobbet. Firar du stora framgångar på jobbet vill du kanske inte bara fira med chefen? Livet går inte att dela upp i prydliga högar – det kanske håller sig fint ett tag, men oftast är det en enda röra. Stökigt, otydligt och komplext. Charmigt och personligt.

Det kryllar av föräldrar som älskar sina barn och tycker de är viktigast i livet, men som varje dag sviker den värderingen. För när vi trycker en vagn genom trafiken med vår treåring som har frukosten i handen och lätt feber i kroppen, när vi startar möten redan i telefonen på väg till dagis och rycker i den lilla handen som tillhör tvååringen som just nu vill stanna och fundera över den stora orättvisan i att fiskar inte behöver hoppa i vattnet när de vill bada… När vi bråkar om vem som ska hämta för tionde gången den här veckan och barnen börjar gråta redan i hallen för att dom inte förstår, men ändå fångar upp all stress, all ångest. Allt.

Då. Varje gång sviker vi dom och vi sviker oss själva. Våra värderingar, det vi sätter högst på listan och dem vi säger oss älska mest av allt. Vi gör det inte med flit och vi gör det inte medvetet, men vi gör det ändå. Hemligheten till att leva upp till den värderingen är både enkel och effektiv och det är fan inte livsbalans. Det är snarare fram med stora svarta sopsäckar och släng, släng, släng. Kasta ut unkna värderingar, drömmar som inte är dina egna, livsstilar som kostar för mycket att underhålla, relationer som tar mer än de ger, jobb som får dig att tro att du är något och alla paralyserande normer du någonsin stött på. För du kan inte få allt och du bör inte vilja ha allt. Det är som att inte vilja någonting.Gillar du choklad eller vanilj? Ja tack! Vill du ha kärlek eller millimeterrättvisa? Både och! Ska barnen utveckla ett självständigt tänkande eller göra som dom vuxna säger? Det ska dom…

Work/life balance is impossible because everything worth fighting for unbalances your life. (School of Life)

Du märker ju. Det är absurt. Något måste offras. Vill du bli riktigt bra på något behöver du stå ut med tanken på att inte vara lika bra på så mycket annat, om ens något. Jag testade att livspussla ett tag. Ganska många år faktiskt. Trodde att avsaknaden av kaos var samma som harmoni. Letade efter glädje och den balans jag trodde skulle göra så att jag aldrig mer behövde bli för trött (för att jag suttit uppe med en idé halva natten), för arg (för att jag var för trött, jag hade ju suttit uppe med en idé halva natten), för engagerad och passionerad (för då blir andra oroliga att man ska bli obalanserad..) eller för…

… för…

…. för mycket helt enkelt. Man ska inte vara för mycket, inte vilja något för mycket. Det oroar andra – kanske för att dom då börjar reflektera över vad dom vill egentligen, om dom ens vill något över huvud taget? Jag vet inte. Jag vet bara att all jävla balans gjorde mig deprimerad. Att inte tacka nej till en fest för att träna eller kväva impulsen att gå upp mitt i natten för att en idé som hälsat på faktiskt skulle försvinna om jag inte tog hand om den NU fick mig att gråta blod inombords. Jag övergav min kreativitet, det som var min inre motor. Jag övergav mig själv för att leva upp till en diffus bild jag hade av hur en kvinna, karriärist, mamma, fru och vän skulle vara och det gick jättebra! Jag avancerade i karriären. Jag återförenades med min man efter några års separation och vi fick ett barn till. Jag sminkade mig varje morgon, rakade bikinilinjen enligt tipsen i någon kvällstidnings helgbilaga (dom som alltid vet hur man bör se ut för att se BRA ut) och sprang hem från jobbet flera dagar i veckan. Bakade med barnen på helgen och delade en flaska vin med min make då och då.

Allt var så inihelvete jävla balanserat och bra och jag DOG. Blev deprimerad, blev sjuk, blev tjock, blev inte så himla käck och trevlig. Och jag kom till ett vägskäl där jag var tvungen att välja; min missuppfattning om hur livet skulle levas, ofta baserad på okunskap, tradition och märkliga råd från media. Eller min version, den som fanns där, djupt begravd men inte glömd. Där jag behöver vara fri. Där jag behöver få träna hårt. Där jag behöver få leka med min kreativitet på allvar. Där jag nästan lite maniskt söker kunskap. Där jag jobbar dygnet runt i en vecka och sen ”gör research” från solstolen på balkongen en annan. Där jag vägrar att mingla för karriären, för det stjäl värdefull tid och värdefull energi. Vägrar att sminka mig varje morgon, skiter i att raka bikinilinjen eller göra manikyr… Men gärna bränner hela budgeten på träningskläder eller böcker! Där jag inte längre uppfostrar mina barn i en kärnfamilj, men där de får kärlek från en mamma och pappa som gillar både varandra och sina liv. Min sanning är bara min, men jag vaknar varje morgon och ser på livet med öppna ögon. Med nyfikenhet. Och med ett pussel att lägga som aldrig blir färdigt!

Kanske kan vår längtan efter balans ersättas med sökande efter harmoni?För mitt i den mest obalanserade vardagen kan jag känna oerhörd harmoni, när mitt nervsystem duschas i må-bra hormoner som utsöndras när jag får älska det jag gör och göra det jag älskar. På djupet. På allvar. När jag leker att jag är en vuxen som jobbar, men egentligen nördar in på roliga ämnen som hjärnan, bildskapande och filosofiska tankemodeller!

Hur ser din sanning ut? Hur balanserad är du? Hur hittar du harmoni? Var är du beredd att förlora dig själv?

Sök endast balans när;

  • Du funderar över hur mycket vin du ska dricka till maten
  • Du surfar på sociala medier och blir översvämmad av andras tolkningar av hur ett framgångsrikt och lyckligt liv ser ut
  • Du går på lina 40 meter upp i luften

Övriga tider kan du ge dig hän! Till kärleken, träningen, studierna, barnen, meditationen, musiken, konsten, dansen, jobbet – bara inte allt samtidigt.

Välj. Våga hitta det du älskar och låt det förstöra dig – det blir din räddning!