Låt livet förstöra dig så du äntligen kan leva

Jag måste erkänna en sak. Så fort någon pratar om balans i livet så blir jag lite orolig. För sanningen är att jag känner jag mig väldigt obalanserad. Jag vinglar fram och tillbaka på den slaka linan vi kallar livet och undrar vem fan som ska spänna upp den? Så det slutar gunga. Så att jag kan känna stabilitet under fötterna och inte behöver fundera på hur jag ska överleva varje gång jag faller…

För faller gör jag, gång på gång. Och ingen annan fixar linan som gungar vidare, obekymrat och självklart. Du och jag vet, innerst inne, hur gärna vi än försöker inbilla oss något annat. Vi vet! Den stora hemligheten, det där att det finns inget som heter livspussel eller livsbalans. Jag tror på livsbalans lika mycket som jag tror på tomten, evig lycka eller att det går lika bra med frukt när jag är sugen på choklad. Typ noll. Det är en illusion, en idé där vi tror att vi ska kunna få allt vi vill ha; karriär, en gladiatorkropp, kärlek som är sann, djup och evig, minst tre söta barn som smakar på all mat och som ääääälskar att baka och mysa, härliga weekendresor där vi shoppar och njuter av egentid med vår partner utan att bråka. Skor. Designerskor i drivor, med skyhöga klackar vi faktiskt kan gå på. Och allt är harmoniskt, allt visas upp i sociala medier och alla bara ooooh och aaaah och like like like.

Yeah right.

Det är en illusion. En lögn. En komplott som håller dig fången, som bryter ner dig och håller dig på plats bland lagom tunga hantlar och lagom mycket svett, nymanglade lakan och chiapuddingar du fotar för Instagram. (Och sen häller ut, för vem gillar egentligen de slemmiga små fröna?) Så fort du börjar tro att du kan få allt samtidigt blir du en förlorare. Det enda sättet att få det du vill ha är att veta vad du vill ha och jag lovar dig – det är inte allt. Ingen vill ha allt, åtminstone inte samtidigt och inte lika mycket. Tror du på riktigt att du vill ha en fantastiskt passionerad kärleksrelation samtidigt som du fyller på intellektet med den senaste forskningen inom rymdteknologi, bygger muskler som är större än genomsnittets eller springer marathon, har innerliga vänskapsrelationer, välmanikyrerade naglar, satsar på din internationella superkarriär och uppfostrar massor av barn i rosa fluff och alla dom bitarna vill du ha lika mycket? Då har du fastnat med huvudet i tonårsdrömmen, hollywoodfilmen, livsstilsmagasinet eller i roséboxen. Förmodligen allt.

Du måste välja. Eftersom vi människor med lätthet avfärdar idéer som inte passar de kognitiva snedvridningar vi har om livet, vet du kanske inte ens vad du just läste. Så jag upprepar. DU. MÅSTE. VÄLJA!!! Du måste göra en lista, en klassisk topplista där du rangordnar bitarna i det pusslet som ska bli ditt liv. Och du måste vara fast besluten att aldrig bli klar med det pusslet. Upplevelser, erfarenheter och känslor flödar fram och tillbaka mellan de olika arenorna vi befinner oss på i livet och den som tänker att de går att separera bör tänka om. Det går inte. Händer något dramatiskt hemma så påverkar det dig på jobbet. Firar du stora framgångar på jobbet vill du kanske inte bara fira med chefen? Livet går inte att dela upp i prydliga högar – det kanske håller sig fint ett tag, men oftast är det en enda röra. Stökigt, otydligt och komplext. Charmigt och personligt.

Det kryllar av föräldrar som älskar sina barn och tycker de är viktigast i livet, men som varje dag sviker den värderingen. För när vi trycker en vagn genom trafiken med vår treåring som har frukosten i handen och lätt feber i kroppen, när vi startar möten redan i telefonen på väg till dagis och rycker i den lilla handen som tillhör tvååringen som just nu vill stanna och fundera över den stora orättvisan i att fiskar inte behöver hoppa i vattnet när de vill bada… När vi bråkar om vem som ska hämta för tionde gången den här veckan och barnen börjar gråta redan i hallen för att dom inte förstår, men ändå fångar upp all stress, all ångest. Allt.

Då. Varje gång sviker vi dom och vi sviker oss själva. Våra värderingar, det vi sätter högst på listan och dem vi säger oss älska mest av allt. Vi gör det inte med flit och vi gör det inte medvetet, men vi gör det ändå. Hemligheten till att leva upp till den värderingen är både enkel och effektiv och det är fan inte livsbalans. Det är snarare fram med stora svarta sopsäckar och släng, släng, släng. Kasta ut unkna värderingar, drömmar som inte är dina egna, livsstilar som kostar för mycket att underhålla, relationer som tar mer än de ger, jobb som får dig att tro att du är något och alla paralyserande normer du någonsin stött på. För du kan inte få allt och du bör inte vilja ha allt. Det är som att inte vilja någonting.Gillar du choklad eller vanilj? Ja tack! Vill du ha kärlek eller millimeterrättvisa? Både och! Ska barnen utveckla ett självständigt tänkande eller göra som dom vuxna säger? Det ska dom…

Work/life balance is impossible because everything worth fighting for unbalances your life. (School of Life)

Du märker ju. Det är absurt. Något måste offras. Vill du bli riktigt bra på något behöver du stå ut med tanken på att inte vara lika bra på så mycket annat, om ens något. Jag testade att livspussla ett tag. Ganska många år faktiskt. Trodde att avsaknaden av kaos var samma som harmoni. Letade efter glädje och den balans jag trodde skulle göra så att jag aldrig mer behövde bli för trött (för att jag suttit uppe med en idé halva natten), för arg (för att jag var för trött, jag hade ju suttit uppe med en idé halva natten), för engagerad och passionerad (för då blir andra oroliga att man ska bli obalanserad..) eller för…

… för…

…. för mycket helt enkelt. Man ska inte vara för mycket, inte vilja något för mycket. Det oroar andra – kanske för att dom då börjar reflektera över vad dom vill egentligen, om dom ens vill något över huvud taget? Jag vet inte. Jag vet bara att all jävla balans gjorde mig deprimerad. Att inte tacka nej till en fest för att träna eller kväva impulsen att gå upp mitt i natten för att en idé som hälsat på faktiskt skulle försvinna om jag inte tog hand om den NU fick mig att gråta blod inombords. Jag övergav min kreativitet, det som var min inre motor. Jag övergav mig själv för att leva upp till en diffus bild jag hade av hur en kvinna, karriärist, mamma, fru och vän skulle vara och det gick jättebra! Jag avancerade i karriären. Jag återförenades med min man efter några års separation och vi fick ett barn till. Jag sminkade mig varje morgon, rakade bikinilinjen enligt tipsen i någon kvällstidnings helgbilaga (dom som alltid vet hur man bör se ut för att se BRA ut) och sprang hem från jobbet flera dagar i veckan. Bakade med barnen på helgen och delade en flaska vin med min make då och då.

Allt var så inihelvete jävla balanserat och bra och jag DOG. Blev deprimerad, blev sjuk, blev tjock, blev inte så himla käck och trevlig. Och jag kom till ett vägskäl där jag var tvungen att välja; min missuppfattning om hur livet skulle levas, ofta baserad på okunskap, tradition och märkliga råd från media. Eller min version, den som fanns där, djupt begravd men inte glömd. Där jag behöver vara fri. Där jag behöver få träna hårt. Där jag behöver få leka med min kreativitet på allvar. Där jag nästan lite maniskt söker kunskap. Där jag jobbar dygnet runt i en vecka och sen ”gör research” från solstolen på balkongen en annan. Där jag vägrar att mingla för karriären, för det stjäl värdefull tid och värdefull energi. Vägrar att sminka mig varje morgon, skiter i att raka bikinilinjen eller göra manikyr… Men gärna bränner hela budgeten på träningskläder eller böcker! Där jag inte längre uppfostrar mina barn i en kärnfamilj, men där de får kärlek från en mamma och pappa som gillar både varandra och sina liv. Min sanning är bara min, men jag vaknar varje morgon och ser på livet med öppna ögon. Med nyfikenhet. Och med ett pussel att lägga som aldrig blir färdigt!

Kanske kan vår längtan efter balans ersättas med sökande efter harmoni?För mitt i den mest obalanserade vardagen kan jag känna oerhörd harmoni, när mitt nervsystem duschas i må-bra hormoner som utsöndras när jag får älska det jag gör och göra det jag älskar. På djupet. På allvar. När jag leker att jag är en vuxen som jobbar, men egentligen nördar in på roliga ämnen som hjärnan, bildskapande och filosofiska tankemodeller!

Hur ser din sanning ut? Hur balanserad är du? Hur hittar du harmoni? Var är du beredd att förlora dig själv?

Sök endast balans när;

  • Du funderar över hur mycket vin du ska dricka till maten
  • Du surfar på sociala medier och blir översvämmad av andras tolkningar av hur ett framgångsrikt och lyckligt liv ser ut
  • Du går på lina 40 meter upp i luften

Övriga tider kan du ge dig hän! Till kärleken, träningen, studierna, barnen, meditationen, musiken, konsten, dansen, jobbet – bara inte allt samtidigt.

Välj. Våga hitta det du älskar och låt det förstöra dig – det blir din räddning!