Sök och du skall bli belönad

Det var under en resa till London jag hörde det, radioprogrammet med tre distinkta äldre herrar som talade om sina hobbies, sina liv och sin gemenskap. De hade så roligt! Flera gånger om året träffades de - IRL såklart, inget slår ett möte face to face efter man fyllt 70.. - och diskuterade lösningen på ett till synes hopplöst teorem. En gåta några av världens skarpaste hjärnor ägnat många år till att försöka lösa, men som fortfarande gäckade alla och fortsatte leva upp till myten som omöjligt. Herrarna i fråga fnissade uppspelt över utmaningen. Tack och lov att det var så svårt, herregud (ja, en av dem var ärkebiskop) vad tråkigt om det bara hade krävts lite extraordinär intelligens och några år för att lösa problemet, hjälp så tomt och innehållslöst livet skulle bli om de inte hade druckit gin och grottat ner sig i formler och ekvationer utan något hopp om att uppnå resultat… Eller, kanske drack dom inte gin, det hittade jag på, det kanske var dumt? Dom åt äggsmörgåsar och drack thé? I alla fall, poängen är denna, den som följer av svaret de gav intervjuaren när han frågade vad de skulle göra om de nu mot all förmodan skulle lyckas lösa teoremet.

Tystnad.

Fniss.

”Enkelt. Vi skulle hitta ett nytt problem att lösa!”

Och så funkar vi människor, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vi älskar sökandet! Vi älskar att inte vara ”i mål”, utan att ständigt ha en riktning och något vi värderar högt att sträva mot. Och när jag säger ”vi” då menar jag vår hjärna. För i hjärnan aktiveras det vi vant oss vid att läsa om som vårt belöningssystem, signalsubstansen dopamin, när vi kämpar för att lösa en uppgift, för att nå ett mål. Forskaren Jaak Panskepp berättar i sin bok ”Affective Neuroscience” om hur råttor, när de ges möjligheten, ger sig själva elchocker upprepade gånger. Han noterar att de små liven inte verkar tycka det är roligt med elektrisk stimulans, de ser snarare ganska stressade ut, men fortsätter ändå ge sig själva stötar.

Hans hypotes är att djuren inte drivs av belöning i det här läget - tidigare har man tänkt att detta stimuli uppfattas som en belöning, därför fortsätter vi med våra beteenden, trots att de ibland till och med gör ont - utan att det är själva sökandet, aktiviteten, som är drivkraften bakom beteendet. Vi söker någonting och i en passiv, innehållslös miljö blir en spak att trycka ner med tassen en utmaning omöjlig att motstå. För att få aktivera sitt sökbeteende är man villig att ta några stötar.

”Av de sju basinstinkterna i den mänskliga hjärnan - ilska, rädsla, panik/sorg, omvårdnad (modersinstinkt), lust, lek och sökande - är sökandet den viktigaste. Alla däggdjur har det här söksystemet och dopamin utsöndras när vi utforskar omgivningen och därmed får ny information som är vital för överlevnad”, säger Panskepp i boken.

I vår moderna tid där världen förändras konstant, där den digitala utvecklingen styr oss snarare än att vi styr den och där information forsar emot oss dygnet runt, är det lätt att bli överväldigad. Lite ängslig, passiv och försiktig med att testa nya saker. Det var bättre förr. Eller? Nej, det var sällan bättre förr, det var bara något vi känner igen och därför känns det tryggt. När allt det nya gör oss till bakåtsträvare kan det vara läge att minnas att vi är naturliga utvecklare! Konstnärer och forskare! Vi söker, letar samband, sätter den nya kunskapen i ett sammanhang där den får ett emotionellt värde för oss, tar oss vidare. För inte är konstnären nöjd när en tavla är klar - det finns ju fler att måla! Inte är musikern redo att slå sig till ro för att en låt blev en liten hit - det finns ju nya uttryck att utforska! Inte är forskaren nöjd för att en hypotes är testad och kanske visade sig hålla - det är ju bara grunden till fortsättningen. Till den nya hypotesen. Den nya frågan.

Världen stannar aldrig upp, det är inte meningen. Vi är designade inifrån och ut för att söka, forska, skapa och utveckla! Känner du dig överväldigad av omfattningen av förändringarna, så hitta metoder där du får en paus, till exempel genom att vara i naturen, att meditera eller att simma i havet… Men sen är det dags att återvända, fortsätta leta, fortsätta sträva. Det är då vi mår som allra bäst.

Det finns alltid ett nytt problem att lösa - lär dig älska det. Din hjärna gör det redan!