Psykologi

Sök och du skall bli belönad

Det var under en resa till London jag hörde det, radioprogrammet med tre distinkta äldre herrar som talade om sina hobbies, sina liv och sin gemenskap. De hade så roligt! Flera gånger om året träffades de - IRL såklart, inget slår ett möte face to face efter man fyllt 70.. - och diskuterade lösningen på ett till synes hopplöst teorem. En gåta några av världens skarpaste hjärnor ägnat många år till att försöka lösa, men som fortfarande gäckade alla och fortsatte leva upp till myten som omöjligt. Herrarna i fråga fnissade uppspelt över utmaningen. Tack och lov att det var så svårt, herregud (ja, en av dem var ärkebiskop) vad tråkigt om det bara hade krävts lite extraordinär intelligens och några år för att lösa problemet, hjälp så tomt och innehållslöst livet skulle bli om de inte hade druckit gin och grottat ner sig i formler och ekvationer utan något hopp om att uppnå resultat… Eller, kanske drack dom inte gin, det hittade jag på, det kanske var dumt? Dom åt äggsmörgåsar och drack thé? I alla fall, poängen är denna, den som följer av svaret de gav intervjuaren när han frågade vad de skulle göra om de nu mot all förmodan skulle lyckas lösa teoremet.

Tystnad.

Fniss.

”Enkelt. Vi skulle hitta ett nytt problem att lösa!”

Och så funkar vi människor, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vi älskar sökandet! Vi älskar att inte vara ”i mål”, utan att ständigt ha en riktning och något vi värderar högt att sträva mot. Och när jag säger ”vi” då menar jag vår hjärna. För i hjärnan aktiveras det vi vant oss vid att läsa om som vårt belöningssystem, signalsubstansen dopamin, när vi kämpar för att lösa en uppgift, för att nå ett mål. Forskaren Jaak Panskepp berättar i sin bok ”Affective Neuroscience” om hur råttor, när de ges möjligheten, ger sig själva elchocker upprepade gånger. Han noterar att de små liven inte verkar tycka det är roligt med elektrisk stimulans, de ser snarare ganska stressade ut, men fortsätter ändå ge sig själva stötar.

Hans hypotes är att djuren inte drivs av belöning i det här läget - tidigare har man tänkt att detta stimuli uppfattas som en belöning, därför fortsätter vi med våra beteenden, trots att de ibland till och med gör ont - utan att det är själva sökandet, aktiviteten, som är drivkraften bakom beteendet. Vi söker någonting och i en passiv, innehållslös miljö blir en spak att trycka ner med tassen en utmaning omöjlig att motstå. För att få aktivera sitt sökbeteende är man villig att ta några stötar.

”Av de sju basinstinkterna i den mänskliga hjärnan - ilska, rädsla, panik/sorg, omvårdnad (modersinstinkt), lust, lek och sökande - är sökandet den viktigaste. Alla däggdjur har det här söksystemet och dopamin utsöndras när vi utforskar omgivningen och därmed får ny information som är vital för överlevnad”, säger Panskepp i boken.

I vår moderna tid där världen förändras konstant, där den digitala utvecklingen styr oss snarare än att vi styr den och där information forsar emot oss dygnet runt, är det lätt att bli överväldigad. Lite ängslig, passiv och försiktig med att testa nya saker. Det var bättre förr. Eller? Nej, det var sällan bättre förr, det var bara något vi känner igen och därför känns det tryggt. När allt det nya gör oss till bakåtsträvare kan det vara läge att minnas att vi är naturliga utvecklare! Konstnärer och forskare! Vi söker, letar samband, sätter den nya kunskapen i ett sammanhang där den får ett emotionellt värde för oss, tar oss vidare. För inte är konstnären nöjd när en tavla är klar - det finns ju fler att måla! Inte är musikern redo att slå sig till ro för att en låt blev en liten hit - det finns ju nya uttryck att utforska! Inte är forskaren nöjd för att en hypotes är testad och kanske visade sig hålla - det är ju bara grunden till fortsättningen. Till den nya hypotesen. Den nya frågan.

Världen stannar aldrig upp, det är inte meningen. Vi är designade inifrån och ut för att söka, forska, skapa och utveckla! Känner du dig överväldigad av omfattningen av förändringarna, så hitta metoder där du får en paus, till exempel genom att vara i naturen, att meditera eller att simma i havet… Men sen är det dags att återvända, fortsätta leta, fortsätta sträva. Det är då vi mår som allra bäst.

Det finns alltid ett nytt problem att lösa - lär dig älska det. Din hjärna gör det redan!

 

 

 

 

Blir jag lycklig av det här? Varför vi tror att vi vet det vi sällan vet...

Michael Plant var en arbetslös, deprimerad filosof när han hittade verktyg som hjälpte honom bli frisk och samtidigt förändrade hans sätt att fundera kring lycka och välmående. Nu doktorerar han i ämnet vid universitetet i Oxford, England, och han har en spännande mix av filosofiska tankemodeller och praktiska råd att erbjuda den som funderar över lycka. Kanske till och med är intresserad av hur man själv kan bli lite lyckligare?

Det finns några olika sätt att definiera lycka och jag rekommenderar att du läser denna text vid tillfälle, för att bli medveten om de olika tillstånden, men när jag diskuterar lycka menar jag ”psykologisk lycka”, det vill säga hur vi upplever världen och livet och hur vi känner inför det vi upplever. Det finns några nyckelfaktorer som påverkar vår lycka, eller avsaknad av den, till exempel:

Hedonisk anpassning: Den korta förklaringen av begreppet hedonisk anpassning är att vi vänjer oss. Vi vänjer oss vid det mesta, även vid så vitt skilda saker som att vara fattig och att vara rik. Trots att vi fått en enormt mycket högre levnadsstandard i västvärlden de senaste 100 åren har det inte synts i de lyckomätningar som gjorts under 60 års tid. Detta faktum är så flagrant att det till och med fått ett eget namn - the Easterlin Paradox! Vi anpassar oss snabbt till både svåra och gynnsamma omständigheter, något som gör oss till överlevare i det långa loppet, med den lilla bieffekten att det vi idag tror kommer göra oss extatiska av lycka eller utom oss av sorg inte riktigt får så stark påverkan på våra liv trots allt. Daniel Gilbert, professor i psykologi vid Harvard, säger;

Du blir lyckligare av att gifta dig - om du inte är olyckligt gift, då blir du lyckligare av att skilja dig.

 

Affective forecasting: Vi människor är sociala varelser och hjärnans defaultläge är som ett kafferep.. Vi funderar ständigt på relationer och sammanhang, hur vi passar in eller inte och hur det påverkar våra känslor och liv. Trots det är vi bevisat usla på att gissa rätt i hur vi kommer att må  och känna i framtiden! För att göra livet ännu lite mer komplicerat är vi dessutom större delen av tiden helt omedvetna om hur dåliga vi är på denna gissningslek. Snarare tvärtom, vi tror verkligen att vi kan, att vi vet något om framtiden - och så fattar vi beslut idag på den lösa och opålitliga grunden. Några rätt får vi dock, det ska erkännas. Vi har hyfsat god uppfattning om VAD vi kommer att känna när pojkvännen gör slut eller när vi får drömjobbet, men vi överskattar systematiskt hur intensiva dessa känslor kommer att kännas och hur länge de håller i sig.

People are happiest when the mind is engaged! Daniel Gilbert, författare till "Stumbling upon happiness"

Det finns några förklaringar till vår oförmåga att bedöma våra känslor, bland annat det som kallas för ”the focusing illusion”, och innebär att vi oftast fokuserar på endast en aspekt i taget. Därmed missar vi viktig information som kan nyansera betydelsen av det som händer. Att vi inte vet hur bra vi är på att anpassa oss till alla möjliga situationer och känslor kallas för ”immune neglect” och gör ju att vi tror att vi kommer känna den intensiva känsla vi föreställer oss när vi tänker på det som kanske kommer att ske hela tiden, istället för att inse att även det kommer gå över.. För att verkligen lägga krokben för oss själva är vi dessutom utrustade med ett kreativt minne. Vi förlitar oss ofta på minnen när vi ska gissa hur framtiden blir, men vet inte hur vi automatiskt selekterar bort helheten av en händelse och endast minns det som är framträdande och sticker ut, samt det som hände sist, sk duration neglect. Klassisk forskning av Daniel Kahneman har visat hur patienter föredrar ett längre, mer smärtsamt ingrepp framför ett kortare, mindre smärtsamt när skillnaden också var hur proceduren avslutades. Under det längre ingreppet vande sig patienten gradvis vid smärtan, den upplevdes alltså inte lika intensivt, och slutet gjorde inte lika ont. Därför blev patientens minne mer positivt. En annan aspekt av minnet är att vi sällan minns vad vi först gissade att vi skulle känna, så när händelsen väl inträffar förutsätter vi helt enkelt att det var exakt så vi trodde vi skulle känna! Därmed är ju saken solklar - vi hade rätt och är experter på vårt känsloliv, så vi fortsätter glatt att fatta beslut utifrån hur vi tror att vi kommer känna i framtiden, nu med extra gott självförtroende eftersom det ju blev så bra den här gången… Vi lär oss aldrig av våra misstag, eftersom vi inte ens vet om att vi gör dem.

Our external circumstances have a surprisingly limited effect because we adapt and stop paying attention to them. Michael Plant, PhD

 

Michael Plant har några konkreta råd för den som vill bli lyckligare:

  • Försök hellre förändra dina tankar och vad du fyller din tid med, än att jaga yttre bekräftelse i form av pengar och stora hus.
  • Testa gärna KBT för att skapa nya tankemönster
  • Lär dig någon meditationsteknik för att minska lidandet genom större acceptans inför dina tankar
  • Använd gärna några verktyg från den positiva psykologin, till exempel tacksamhet
  • Ta reda på vad som faktiskt gör dig lycklig genom att skriva ner dina känslor och upplevelser kring en viss situation eller person under några dagar. När du identifierat vad som känns bäst - försök göra mer av det!