För mig startade resan i ett vägskäl. Bokstavligen. Jag stod där, mitt i ett språng på väg till dagis. När jag hastat in och ut genom grindarna skulle jag springa vidare till möten, deadlines och andra människors förväntningar och krav på mig och min tid. Mitt jobb, det jag älskade så högt, väntade och skulle just den här dagen kräva så mycket att jag inte skulle få se min två-åring i vaket tillstånd igen förrän nästan två dygn senare.

Där. Då. På trottoaren, bland alla andra välklädda stadsmänniskor i karriären som bar dyra designhandväskor och baxade överlastade barnvagnar i hög hastighet, som sprang till bussen, knuffades på trottoaren på väg till tunnelbanan och som aldrig lyfte blicken för att se vad som hände runtomkring dem. Där och då insåg jag att jag tappat kontrollen över min tid.

I flera år hade jag presterat på högvarv, och jag försökte ständigt förbättra allt. Jobbet, kroppen, hemmet, barnen, mannen…Och sakta men säkert tappade jag bort mig själv och mina livsvärderingar. Nu stod jag inför alternativet att blunda, hålla andan och springa på som tidigare. Eller att öppna ögonen på vid gavel, syna mina val och göra de förändringar som krävdes för att leva det liv jag ville, inte bara det liv som råkade bli.

Jag bytte bana, började studera igen. Idag jobbar jag som kurator och kbt-terapeut i primärvården och träffar utöver det ett begränsat antal klienter för samtal och reflektion kring relationer, allt baserat på modern forskning om emotioner, anknytning, personlighet, neurobiologi och interpersonell kommunikation. Samt förändringsprocesser förstås! Resan fortsätter, mot fördjupad kunskap och nya erfarenheter.

Jessica headshot.jpg